Julia Ivarsson

Jag vet inte om det är jag känner endast är obehagligt, men dock är det så otroligt intensivt. Jo, det känns obehagligt och skrämmande just nu. Framtid hit och framtid hit. Medan andra tänker på sin kärlek det första de gör när de vaknar upp på morgonen och precin innan de somnar på kvällen, så tänker jag på vidare studier så att huvudet värker. Det kan beskrivas som att jag vet vad jag vill göra, samtidigt som jag inte har en aning om när. När är rätt tidpunkt?

 

Jag känner inte samma oro över att lämna gymnasiet som jag gjorde för ett par månader sedan. Jag börjar känna mig klar, redo och sugen på att pröva något nytt. Tankar kring att börja studera till hösten på en främmande ort och kanske till och med bosätta mig där i en studentkorridor eller liknande känns mer lockande än vad jag någonsin hade trott att det skulle göra redan nu. Tidigare var jag bombsäker på att jag skulle vänta, det är ju så de flesta gör. Men jag märker mer och mer hur både hjärnan och sinnet praktiskt taget skriker efter nya intryck, nya miljöer, nya människor och nya kunskaper. Om detta kommer förändras och eller tonas ner får jag ta när och om det väl inträffar.

 

Idag är jag i alla fall så sugen på att byta, testa och upptäcka. Okej, att detta känns skrämmande var kanske fel uttryckt, men det tar upp så så så mycket tankekraft och energi, både på gott och ont. Det är för visso roligt att drömma sig bort och föreställa sig hur det skulle vara att starta ett nytt kapitel på en ny plats. Saker och ting börjar falla på plats, även om det i vissa fall innebär att saker faller isär. Saker och människor man värdesätter finner man alltid en lösning till att hålla kvar. Det handlar om att ge och ta, så är det alltid.