försöker se charmen med att inte veta ännu
"Den här staden är så fantastisk och tragisk på samma gång. Den drar ner oss till botten av ån, men samtidigt tar den oss högt över silosarna." Tycker att dessa ord som Maja sa till mig en gång beskriver en stor del av den sommaren som snart har passerat. Än ligger sommarvärmen kvar i luften och kämpar in i det sista med att få stanna innan den mer klara och kyliga höstluften tränger sig på. Det är inte mig emot faktiskt. Hösten och allt vad den innebär får gärna komma nu tycker jag. Den här sommaren har inte varit lik någon annan, både på gott och ont. När den tog sin början minns jag hur jag en lördagnatt uppe på Klubb Tolv, lagom berusad på glädje, livet och alkoholhaltig dryck, stannade upp och insåg en sak; "Fan vad jag lever, jag lever verkligen nu." Den känslan har återkommit många gånger. Den 14 juni när jag tog studenten återkom den känslan om och om igen. Kvällar har spenderats i en väns halvstökiga och otroligt mysiga lägenhet. Midsommar har firats med egengjorda kransar i håret. Nya vänskaper har funnits, tidigare band har vuxit sig starkare, bortglömda band sen barnsben har återfunnits, andra har varit stabila. Lite allt för många onsdagar och lördagar har jag och mina vänner dansat och skålat tills både fötter och röster har värkt. Wake me up med Avicii kommer definitivt förknippas med den här sommaren, åh vad jag förknippar härliga minnen med den låten.
Samtidigt som den här sommaren har innehållit stora mängder glädje och skratt har den även innehållit lite allt för stora mängder grubbel och funderingar. Egentligen borde jag inte bli förvånad, det är trots att mig själv jag pratar om först och främst. Det är inte direkt så att jag kan stänga av hjärnan under sommarmånaderna... Önskar dock att jag hade kunnat gjort det vid några specifika tillfällen. Men men. Något jag har lärt mig är att inte ångra. Det tjänar ingenting till. Tack vare det har jag lyckats se mycket lättare på vissa saker. Andra har jag grubblat, grubblat och grubblat över tills både hjärna och hjärta värker, hur mycket jag än önskade att jag kunde sluta. Det sköna i det har däremot varit att jag alltid har haft någon att grubbla tillsammans med, vänner som vet precis hur det är, eller som bara säger de där rätta orden som får en att må bättre. En mamma som alltid säger rätt saker, bara att jag just för stunden kanske vill höra något annat, men i efterhand inser att hon självklart hade rätt. Min hjärna och mitt hjärta har balanserats på våg under de gångna sommarmånaderna. Varför måste jag alltid överväga, fundera och analysera allt innan jag kommer fram till ett beslut?
Skolan har börjat igen för de flesta, inte för mig. Jag vill studera vidare, det vet jag att jag vill. Vad, när och hur tänker jag ta reda på när det känns lägligt. Just nu har jag nog med funderingar att ta itu med. Måste lära mig att lägga energi på rätt saker. "The less you give a damn, the happier you will be."Jag försöker se charmen i att inte veta vad framtiden har att erbjuda mig. I vissa stunder vill jag tro på ödet och hoppas på att allt redan är förutbestämt. I nästa sekund vill jag inte förlita mig på något sådant. Då vill jag ta kontroll till hundra procent och utforma mitt liv precis som jag vill. Kanske att man kan kombinera dessa två? Jag vill bli något och jag vill bli riktigt bra på det. Frågan är bara vad? Kanske att jag lyckas klura ut det under hösten. Hoppas.
