Julia Ivarsson

Skoldagar som ägnas åt att försöka få något vettigt gjort, har ändå väldigt roligt samtidigt. Måste orka med den lilla tid som är kvar. Nu ska jag lyssna på Kent, dricka kaffe, äta russin och skriva om Gustav Vasa.

 

    

Jag är egentligen ingen bokmännsika, önskar dock att jag var det. Men jag läser just nu denna och åh vad bra den är. Trots att huvudpersonen lider utav Asperbergers syndrom och inte beskriver några som helst emotionella situationer framkallar bokens innehåll både skratt, ilska, magsmärta och empati. Läs läs läs!

 

Hon påverkar mig med samma kraft som månen påverkar ebb och flod. Vare sig vi dansar på Mobergs dansgolv tills fötterna värker eller dricker kaffe hemma hos mig eller om vi sitter på en buss och delar på ett par hörlurar medan jag läser en bok och hon tittar ut genom fönstret ut över det vackra snötäckta landskapet eller om vi ligger raklånga på hennes säng och tittar rakt upp i hennes vitmålade tak och varvar tystnad med åsikter, tankar och funderingar kring var sjutton vi ska ta vägen efter studenten... så är jag bara så glad. Så himla glad och tacksam över att jag har henne. När jag vill dela skratt, gråt, förtvilvan, ilska, extas, oro, irritation, rädsla men framförallt glädje, då vet jag att hon är där. Tre år och fem månader utav vänskap känns som en livstid. 

Mina naglar får täckas av ett himmelsblått nagellack ett tag framöver. Jag och mina koffenälskande vänner köper våra muggar med kaffe i skolan. Lyssnar sönder Imagine Dragons hårresande bra låtar. En kväll väljer jag och några klasskompisar att stanna kvar i skolan för att plugga, detta resulterar istället i skratt och diskussioner i stora mängder. Det är såna här små guldkorn eller ska jag säga kickar, som gör att man orkar med sega eftermiddagar och mörka iskalla januariveckor. En tripp till Stockholm med en bästa vän likaså. Jag känner att jag mår bra nu. Rädslan och ängslan inför framtiden försöker jag koppla bort för att istället kunna ta tillvara på den fina, roliga, upplevelserika och galna tid som är här och nu. Det är ju trots allt ett kapitel i mitt liv som inte kommer tillbaka, och det är nog det jag måste intala mig själv, att uppskatta det som händer precis just nu. Jag kan ju dessutom inte påverka att min skolgång snart kommer till ett slut. Att låsa fast mig själv vid den trogna gamla skinsoffan i vår korridor lär ju inte vara något alternativ, skämt o sido. Att kunna ha framförhållning, blicka framåt och planera är något som jag vill bli bättre på, så länge jag inte tappar bort förmågan att kunna njuta och leva i presens, måste sluta tänka för mycket i imperfekt och framförallt futurum. I vilket fall som helst så tåls det åter att nämnas, det faktum att mina klasskamrater får mig att må bra när annat känns skit, är så otroligt tacksam för det. 

 

Julafton är förbi, nyårsafton är förbi, 2012 är förbi. Idag klev jag in genom dörren till skolan efter en lång ledighet. Första dagen på sista terminen. Jag förstår inte. Just nu känns allt så konstigt, tomt, blankt, vitt. Snön var tillbaka idag. Om fem månader kommer träden och gräset att vara grönt. Då väntar något som just nu skrämmer mig, något som för två och ett halvt år sedan kändes så galet långt bort. Studenten närmar sig med stormsteg, herregud. För tillfället grips jag av panik när jag tänker på att jag inte kommer ha Mp10, skolan, tryggheten, att gå tillbaka till. Vad fan ska jag göra i höst? Jag vet ingenting men jag önskar inget hellre än att jag nu gjorde det. "Du har hela livet framför dig, stressa inte." Varför känns det då ändå som att jag måste fatta så stora beslut redan nu? Jag vill veta vad jag vill göra med mitt liv, jag vill veta när jag ska göra vad, jag vill veta vad som är rätt att göra.