Julia Ivarsson

Torsdag.

 

Sista dagen i februari. Jag kliver på bussen till Rimbo några minuter innan halv elva. Du var min armé spelas ur mina hörlurar samtidigt som jag läser Tårka aldrig tårar utan handskar. Känner plötsligt hur gråten letar sig upp i halsen. Biter i underläppen. När bussen åker in på Rimbo station vågar jag inte titta mot byggnaden där badhuset ligger. Vågar inte titta efter dig. Kommer du stå där? Ja, så klart du kommer. 

 Bussen stannar och jag kliver av. Går med blicken i marken en lång bit innan jag tar mod till mig tittar upp. Då ser jag dig. Du går med korta men ändå relativt snabba steg och du får syn på mig. Jag skyndar mig fram till dig. Ett slags panikartat rus fyller min kropp och jag kastar mina armar runt dig. Ett antal år jag ej kan räkna utan en skymt utav dig, och plötsligt är du fysiskt närvarande. Jag gråter, men inte av sorg. Hela situationen är bara så överrumplande. Tiden utan knappt någon kontakt känns så långt bort. Du är dig lik. Du bär samma par glasögon och samma armbandsur. Jag försöker till slut att torka bort tårarna så gott det går. Jag kan inte förstå att vi äntligen ses igen.

 

Vi sätter oss vid ett litet bord mittemot varandra. Det märks på dig att du är nervös, du velar med blicken, men det gör inget. Du tittar mig i ögonen till slut och ber helhjärtat om ursäkt, för allt som har hänt. Du menar det verkligen. Vi äter. Varvar en tugga sparris och kött med att besvara frågor. Det är så roligt att få berätta för dig hur det går för mig i skolan, att min svenskalärare har gett mig beröm för mitt sätt att skriva. Jag berättar att jag har börjat läsa mycket böcker. Jag vill så gärna att du ska vara stolt över mig. 

 Vi pratar om framtiden, hur synd det är att vi inte har kunnat åka skidor tillsammans. Du var ju världens bästa på att åka skidor när du var yngre. Vi pratar om dina gamla Kalle Anka-tidnigar och alla gamla vhs-kassetter fyllda med Disneyklassiker som jag och Sara tittade på så fort vi fick tillfälle när vi var små.

 Vi rör oss ner till biblioteket våningen under. Du tar två dagstidningar och jag tar upp min bok ur tygpåsen. Vi sitter tysta och läser medan vi väntar på att min buss ska komma, båda fokuserade på sina texter. Dock kan jag inte koncentrera mig till fullo. Har svårt att ta in att jag faktiskt sitter bredvid dig. Vi som har varit borta från varandra så länge. Du frågar mig vad klockan är och jag svarar att den är tio minuter i två. Jag ser att du är på väg att säga något. Du frågar mig till slut om du får gå upp till din lägenhet precis där intill och titta på skidskyttet. Jag svarar att du kan göra det och att det är okej. Lite konstigt kanske, att ta ett sådant avsked när vi inte har träffats på flera år. Men sättet du berättar hur glad du är över att vi träffades idag, hur du klämmer min hand och säger att du vill att saker och ting ska bli bra igen, det gör faktiskt att det känns okej att du går upp till din lägenhet för att titta på skidskyttet. 

 

På bussen hem kommer allt för många tårar som jag tappert försöker hålla tillbaka. Egentligen vet jag inte varför jag gråter. Jag är ju inte ledsen. Jag är ju glad. Så glad över att jag tog modet till mig att träffa dig idag. Jag orkar inte gå runt och vara arg och ledsen längre. Människor gör fel, du har gjort många. Men jag vet innerst inne att du inte inte vill mig något ont, det har du aldrig velat. Det har bara blivit så fel. I slutändan hoppas jag att det kommer komma något gott ur detta. 

 

Du är trots allt min pappa.