Julia Ivarsson

Jag vet inte om det är jag känner endast är obehagligt, men dock är det så otroligt intensivt. Jo, det känns obehagligt och skrämmande just nu. Framtid hit och framtid hit. Medan andra tänker på sin kärlek det första de gör när de vaknar upp på morgonen och precin innan de somnar på kvällen, så tänker jag på vidare studier så att huvudet värker. Det kan beskrivas som att jag vet vad jag vill göra, samtidigt som jag inte har en aning om när. När är rätt tidpunkt?

 

Jag känner inte samma oro över att lämna gymnasiet som jag gjorde för ett par månader sedan. Jag börjar känna mig klar, redo och sugen på att pröva något nytt. Tankar kring att börja studera till hösten på en främmande ort och kanske till och med bosätta mig där i en studentkorridor eller liknande känns mer lockande än vad jag någonsin hade trott att det skulle göra redan nu. Tidigare var jag bombsäker på att jag skulle vänta, det är ju så de flesta gör. Men jag märker mer och mer hur både hjärnan och sinnet praktiskt taget skriker efter nya intryck, nya miljöer, nya människor och nya kunskaper. Om detta kommer förändras och eller tonas ner får jag ta när och om det väl inträffar.

 

Idag är jag i alla fall så sugen på att byta, testa och upptäcka. Okej, att detta känns skrämmande var kanske fel uttryckt, men det tar upp så så så mycket tankekraft och energi, både på gott och ont. Det är för visso roligt att drömma sig bort och föreställa sig hur det skulle vara att starta ett nytt kapitel på en ny plats. Saker och ting börjar falla på plats, även om det i vissa fall innebär att saker faller isär. Saker och människor man värdesätter finner man alltid en lösning till att hålla kvar. Det handlar om att ge och ta, så är det alltid. 

 

I fredags var det äntligen dags för min klass studentskiva. Utklädd som P!nk med illrosa hår hade jag världens roligaste kväll. Blev utnämnd till "klassens morsa" och var nära att fälla en tår när Sara läste upp motiveringen. Det mesta rullar på. Sitter just nu och pluggar över internet tillsammans med Sara samtidigt som jag lyssnar på James Blake och dricker te. För tillfället vill jag bara fokusera på det som återstår av skolan och studenten. Vill rent ut sagt skita i känslor och allt sådant. Tankar kring framtiden och utbildning tar upp väldigt mycket tid. 

Saker förändras. Situationer förändras. Det känns till och med som att människor förändras, kan dock inte säga exakt hur. Någonting är det som känns annorlunda i alla fall. I de senaste inläggen har jag skrivit att tiden går så fort, och det tycker jag att den gör fortfarande. Det har gått hela sex veckor sedan jag var i skolan på riktigt. Två lov och fyra veckors praktik har hunnit passera. Både studentmössan och klänningen är nu hemma hos mig. Nu måste jag bara ut på jakt efter ett par passande skor. Om en vecka är det exakt två månader kvar tills det är dags, helt ofattbart. 

 

Denna vecka har jag fått testa på hur det kan vara att bo själv under en längre tid då mamma har varit uppe i fjällen och Sara har varit i London med några kompisar för konsert och shopping. Måste säga att det har varit väldigt, väldigt skönt. Visserligen har Johanna agerat sambo haha, inget mig emot. Vi har spenderat i princip alla av lovets dagar tillsammans på ett eller annat sätt. Frukostar, luncher, middagar, Stockholmsbesök och sovsällskap. Det kan i de mest oanade situationerna slå mig hur mycker jag älskar den människan. Saker runt omkring mig må byta skepnad, men vår relation förblir alltid densamma, om inte bättre, ju längre tiden går. 

 

En del saker går i oönskade riktningar, det händer oss alla ibland. Samtidigt kan situationer utforma sig på ett oväntat sätt, ett positivt sätt. Varken jag eller någon annan kan veta hur vår tillvaro kommer se ut om en dag, en vecka, en månad eller ett år. Men just nu är jag bara väldigt glad, och jag hoppas jag kommer kunna få vara det ett bra tag till framöver.