diu
Skrivet: 2013-12-29 Klockan: 20:24:00
själ av pansar, redo att förvandlas
Skrivet: 2013-11-23 Klockan: 16:53:00
Det enda som känns självklart nu är att lyssna på Daniel Adams-Ray. Så mycket av det han sjunger om går att relatera till.
my thoughts were so loud I couldn't hear my mouth
Skrivet: 2013-10-20 Klockan: 23:57:00
Fyra månader och sex dagar har passerat sen jag gick ut skolan. Perioden därifrån fram till nu känns... vag, oklar och luddig. Den gångna sommaren känns långt borta, dock är jag glad över att hösten är här. Luften upplevs som klarare och friskare, kanske just därför som min hjärna går på högvarv. Stor tillförsel av syre gör ju att det mesta förhoppningsvis fungerar som det ska uppe i skallen så... Jag tänker mycket, i vanlig ordning. Tunga, jobbiga, existentiella frågor tar upp mycket tid och just nu får jag ingen ordning på dem. Jag funderar över hur mycket tid jag behöver för att jag ska inse vad jag ska göra och när. Ska jag flytta? Vart i sådant fall? Vad ska jag utbilda mig till? När ska jag göra det? Aktuella livssituationer tar nya vändningar och jag antar att det kan vara en del i ens egna personliga utveckling. Man tvingas ta ställning och bestämma sig för hur man vill och ska förhålla sig till dessa förändringar. Jag vill må bra. Jag vill sprida glädje och samtidigt uppleva att jag får det tillbaka. Jag vill få klart för mig vad som är på riktigt. Jag vill vara den bästa versionen av mig. Jag tror på, och håller fast vid att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Bubblan jag lever i nu upplever jag som väldigt behaglig mestadels utav tiden. Jag hoppar in som vikarie på en förskola några dagar i veckan och jag älskar det verkligen. Kunde inte ha hamnat på ett bättre ställe nu. Har aldrig upplevt den glädjen som barnen medför tidigare, känner verkligen av det i hela kroppen. Trots att det kan ta emot när klockan ringer på morgonen, och att det är lite för kallt ute när jag ska gå så är dessa "besvär" som bortblåsta när jag väl kommer till förskolan och ser att en utav ungarna får syn på mig och släpper allt hon har för att rusa fram till mig och ge mig en kram. Eller när en annan vill ge mig en hejdåpuss när det är dags att gå hem på eftermiddagen. Barn är bland det bästa som finns, de får mig att tänka på annat, otroligt nog.
försöker se charmen med att inte veta ännu
Skrivet: 2013-09-04 Klockan: 01:42:00
"Den här staden är så fantastisk och tragisk på samma gång. Den drar ner oss till botten av ån, men samtidigt tar den oss högt över silosarna." Tycker att dessa ord som Maja sa till mig en gång beskriver en stor del av den sommaren som snart har passerat. Än ligger sommarvärmen kvar i luften och kämpar in i det sista med att få stanna innan den mer klara och kyliga höstluften tränger sig på. Det är inte mig emot faktiskt. Hösten och allt vad den innebär får gärna komma nu tycker jag. Den här sommaren har inte varit lik någon annan, både på gott och ont. När den tog sin början minns jag hur jag en lördagnatt uppe på Klubb Tolv, lagom berusad på glädje, livet och alkoholhaltig dryck, stannade upp och insåg en sak; "Fan vad jag lever, jag lever verkligen nu." Den känslan har återkommit många gånger. Den 14 juni när jag tog studenten återkom den känslan om och om igen. Kvällar har spenderats i en väns halvstökiga och otroligt mysiga lägenhet. Midsommar har firats med egengjorda kransar i håret. Nya vänskaper har funnits, tidigare band har vuxit sig starkare, bortglömda band sen barnsben har återfunnits, andra har varit stabila. Lite allt för många onsdagar och lördagar har jag och mina vänner dansat och skålat tills både fötter och röster har värkt. Wake me up med Avicii kommer definitivt förknippas med den här sommaren, åh vad jag förknippar härliga minnen med den låten.
Samtidigt som den här sommaren har innehållit stora mängder glädje och skratt har den även innehållit lite allt för stora mängder grubbel och funderingar. Egentligen borde jag inte bli förvånad, det är trots att mig själv jag pratar om först och främst. Det är inte direkt så att jag kan stänga av hjärnan under sommarmånaderna... Önskar dock att jag hade kunnat gjort det vid några specifika tillfällen. Men men. Något jag har lärt mig är att inte ångra. Det tjänar ingenting till. Tack vare det har jag lyckats se mycket lättare på vissa saker. Andra har jag grubblat, grubblat och grubblat över tills både hjärna och hjärta värker, hur mycket jag än önskade att jag kunde sluta. Det sköna i det har däremot varit att jag alltid har haft någon att grubbla tillsammans med, vänner som vet precis hur det är, eller som bara säger de där rätta orden som får en att må bättre. En mamma som alltid säger rätt saker, bara att jag just för stunden kanske vill höra något annat, men i efterhand inser att hon självklart hade rätt. Min hjärna och mitt hjärta har balanserats på våg under de gångna sommarmånaderna. Varför måste jag alltid överväga, fundera och analysera allt innan jag kommer fram till ett beslut?
Skolan har börjat igen för de flesta, inte för mig. Jag vill studera vidare, det vet jag att jag vill. Vad, när och hur tänker jag ta reda på när det känns lägligt. Just nu har jag nog med funderingar att ta itu med. Måste lära mig att lägga energi på rätt saker. "The less you give a damn, the happier you will be."Jag försöker se charmen i att inte veta vad framtiden har att erbjuda mig. I vissa stunder vill jag tro på ödet och hoppas på att allt redan är förutbestämt. I nästa sekund vill jag inte förlita mig på något sådant. Då vill jag ta kontroll till hundra procent och utforma mitt liv precis som jag vill. Kanske att man kan kombinera dessa två? Jag vill bli något och jag vill bli riktigt bra på det. Frågan är bara vad? Kanske att jag lyckas klura ut det under hösten. Hoppas.
att lämna tryggheten bakom sig och gå vidare
Skrivet: 2013-06-11 Klockan: 17:23:00
Så mycket har hänt, och så mycket händer här och nu. Det känns helt surrealistiskt att jag blev klar med alla mina gymnasiala uppgifter igår. Det känns helt surrealistiskt att betygen är satta. Det känns helt surrealistiskt att jag har tömt mitt skåp och lämnat in alla mina böcker. Det känns helt surrealistiskt att vi ordnade med dekorationer till flaket idag. Det känns helt surrealistiskt att jag faktiskt tar studenten om tre dagar, tre dagar!!!
Mitt mantra den senaste tiden har varit "Jag tar studenten snart, jag tar studenten snart, jag tar studenten snart..."Ändå förstår jag fortfarande inte att det är sant. Jag har längtat så, det har jag verkligen. Egentligen struntar jag i om det regnar på fredag, jag kommer ha roligt oavsett. Dock kan jag inte låta bli att bli otroligt sentimental. Igår började jag gråta för ingenting. Skolan och klassen har varit min trygghet under snart tre års tid och nu är det tänkt att man ska klara sig på egen hand. Förhoppningsvis kommer det inte vara några problem. Hoppas bara jag inser snart vad jag vill göra till hösten. För ett år sedan vid den här tiden visste jag var jag skulle befinna mig till hösten. Nu vet jag inte ens vart jag befinner mig om en vecka eller en månad.
Dessa snart tre gångna år har utan tvekan varit mina bästa och mest glädjebringande hittills.Som jag har nämnt massvis med gånger här så är jag otroligt tacksam över att jag har fått dela dem tillsammans med mina klasskamrater. Nog för att jag har insett att jag egentligen inte vill arbeta inom mediabrancshen, men finare människor att gå tillsammans kan man inte få tag på. Tack för att ni har fått mig att orka ta mig igenom sena, mörka och kalla vintereftermiddagar. Tack för att ni har haft överseende med mina konstiga kommentarer och det faktum att jag skrattar åt mina egna skämt allt för ofta. Tack för att ni har fått mig på bättre humför i princip varje dag även när vardagen har varit grå och tung. Och av hela mitt hjärta; tack för att ni alltid såg mig för den jag är och stöttade mig när jag i tvåan kämpade med att känna mig trygg i mitt "frisyrlösa" utseende. Att det var en utav de tuffaste perioderna i mitt liv är ett faktum, men ni lindrade det hela så otroligt mycket. Det är jag evigt tacksam för.
Det är väl egentligen på fredag som mitt liv börjar på riktigt. Och ändå känns det som att jag aldrig tidigare har levt så mycket som jag har gjort sedan jag klev in i mediakorridoren den 19 augusti för tre år sedan. Jag vet inte om jag är redo än, men på fredag ska jag ha så roligt som jag aldrig har haft. Jag ska lämna Rodengymnasiet, mediakorriodren och Mp10 bakom mig med ett leende på läpparna. Jag har vuxit mig stark, jag kommer gå ut med väldigt bra betyg och jag har knutit band med människor jag inte kommer släppa i första taget.
Hej livet. Förbered dig, för nu snart kommer jag.
hälften av dom som älskar exploderar
Skrivet: 2013-05-08 Klockan: 22:56:58
Känns så skumt att denna bild togs för nästan exakt två år sedan. Då gick jag i ettan. Då var allt nytt och spännande. Brister eller negativa aspekter kring skolan existerade inte för mig då. Konstigt att det istället har gått upp och ner under endast detta läsår. Men som tidigare nämnt; jag vill vara glad och tänka positivt nu. Vi går ju trots allt mot ljusare tider, både rent årstidsmässigt men även praktiskt. Slutet av tunneln börjar synas tydligare för varje dag. Det känns som att det enda som omskrivs här är skolan, men det tar upp så stor del av mitt liv nu bara. Om låt säga två tre månader lär helt andra saker stå nedskrivet här. Herregud. Undrar vad jag kommer göra vid den tiden.
Jag måste fixa ihop lite nya fotografier. Jag har varit skamligt dålig på att ta med mig kameran när jag har varit ute och flängt. Nu väntar långhelg i alla fall och det känns så tacksamt. Ska lapa sol, om den väljer att stanna kvar dvs.
Det är en bra dag när...
Skrivet: 2013-05-06 Klockan: 22:04:04
... det är strålande sol, när min fotolärare ger mig och mina kamrater beröm för det vi har gjort under dagen, när jag får komplimanger för min frisyr när jag går genom korridoren, när mamma kokar kaffe till mig och strör över lite kardemumma, när jag sitter på golvet en måndagkväll och lyssnar på The Killers fina skiva Sam's Town samtidigt som jag dricker te och målar naglarna klart röda, när Andreas länkar bra musik.
head vs. heart
Skrivet: 2013-05-02 Klockan: 15:01:34
Humöret har varit allt för svajigt den senast tiden. Så är det väl ibland. Nu mår jag bättre i alla fall och jag är glad jag har vänner och familj som verkligen bryr sig, tack. Valborg firades ute i Emmas sommarstuga i Spillersboda med både nya och bekanta ansikten. Jättetrevligt var det. Gårdagen bjöd på solsken och jag fick mitt första myggbett för i år. Idag är det 2 maj vilket enligt mig är heelt obegripligt. Imorgon har vi mösspåtagning, det är om möjligt ännu mer obegripligt. Obegripligt men roligt utav bara sjutton. Nu måste jag skriva färdigt en liten rapport, det är väl inte lika roligt kanske, men fan nu får det vara slut på negativitet. Jag bara MÅSTE lära mig att sluta tänka sönder saker och överanalysera, jag blir tokig på mig själv. Ska skita i saker så får mig på dåligt humör och uppskatta och absorbera saker och framför allt människors engagemang som får mig på bättre tankar.
livet förändras vart jag än går
Skrivet: 2013-04-23 Klockan: 16:45:00
Jag vet inte om det är jag känner endast är obehagligt, men dock är det så otroligt intensivt. Jo, det känns obehagligt och skrämmande just nu. Framtid hit och framtid hit. Medan andra tänker på sin kärlek det första de gör när de vaknar upp på morgonen och precin innan de somnar på kvällen, så tänker jag på vidare studier så att huvudet värker. Det kan beskrivas som att jag vet vad jag vill göra, samtidigt som jag inte har en aning om när. När är rätt tidpunkt?
Jag känner inte samma oro över att lämna gymnasiet som jag gjorde för ett par månader sedan. Jag börjar känna mig klar, redo och sugen på att pröva något nytt. Tankar kring att börja studera till hösten på en främmande ort och kanske till och med bosätta mig där i en studentkorridor eller liknande känns mer lockande än vad jag någonsin hade trott att det skulle göra redan nu. Tidigare var jag bombsäker på att jag skulle vänta, det är ju så de flesta gör. Men jag märker mer och mer hur både hjärnan och sinnet praktiskt taget skriker efter nya intryck, nya miljöer, nya människor och nya kunskaper. Om detta kommer förändras och eller tonas ner får jag ta när och om det väl inträffar.
Idag är jag i alla fall så sugen på att byta, testa och upptäcka. Okej, att detta känns skrämmande var kanske fel uttryckt, men det tar upp så så så mycket tankekraft och energi, både på gott och ont. Det är för visso roligt att drömma sig bort och föreställa sig hur det skulle vara att starta ett nytt kapitel på en ny plats. Saker och ting börjar falla på plats, även om det i vissa fall innebär att saker faller isär. Saker och människor man värdesätter finner man alltid en lösning till att hålla kvar. Det handlar om att ge och ta, så är det alltid.
rysningar
Skrivet: 2013-04-18 Klockan: 00:11:18
if it's meant to be it will be
Skrivet: 2013-04-16 Klockan: 19:23:00
I fredags var det äntligen dags för min klass studentskiva. Utklädd som P!nk med illrosa hår hade jag världens roligaste kväll. Blev utnämnd till "klassens morsa" och var nära att fälla en tår när Sara läste upp motiveringen. Det mesta rullar på. Sitter just nu och pluggar över internet tillsammans med Sara samtidigt som jag lyssnar på James Blake och dricker te. För tillfället vill jag bara fokusera på det som återstår av skolan och studenten. Vill rent ut sagt skita i känslor och allt sådant. Tankar kring framtiden och utbildning tar upp väldigt mycket tid.
reality or illusion
Skrivet: 2013-04-07 Klockan: 16:38:12
Saker förändras. Situationer förändras. Det känns till och med som att människor förändras, kan dock inte säga exakt hur. Någonting är det som känns annorlunda i alla fall. I de senaste inläggen har jag skrivit att tiden går så fort, och det tycker jag att den gör fortfarande. Det har gått hela sex veckor sedan jag var i skolan på riktigt. Två lov och fyra veckors praktik har hunnit passera. Både studentmössan och klänningen är nu hemma hos mig. Nu måste jag bara ut på jakt efter ett par passande skor. Om en vecka är det exakt två månader kvar tills det är dags, helt ofattbart.
Denna vecka har jag fått testa på hur det kan vara att bo själv under en längre tid då mamma har varit uppe i fjällen och Sara har varit i London med några kompisar för konsert och shopping. Måste säga att det har varit väldigt, väldigt skönt. Visserligen har Johanna agerat sambo haha, inget mig emot. Vi har spenderat i princip alla av lovets dagar tillsammans på ett eller annat sätt. Frukostar, luncher, middagar, Stockholmsbesök och sovsällskap. Det kan i de mest oanade situationerna slå mig hur mycker jag älskar den människan. Saker runt omkring mig må byta skepnad, men vår relation förblir alltid densamma, om inte bättre, ju längre tiden går.
En del saker går i oönskade riktningar, det händer oss alla ibland. Samtidigt kan situationer utforma sig på ett oväntat sätt, ett positivt sätt. Varken jag eller någon annan kan veta hur vår tillvaro kommer se ut om en dag, en vecka, en månad eller ett år. Men just nu är jag bara väldigt glad, och jag hoppas jag kommer kunna få vara det ett bra tag till framöver.
when i'm small
Skrivet: 2013-03-09 Klockan: 19:45:00
Det är mars. Mer och mer snö försvinner, dock ligger ändå kylan kvar i luften. Läser för tillfället japansk litteratur under resan till och från huvudstaden där jag numera praktiserar. När jag för snart fyra månader sedan fyllde 18 kände jag mig verkligen stor, men när jag klockan sju på kvällen klev av bussen i torsdags och tittade upp mot den mörka, stjärnklara och ofantligt stora himmlen kunde jag inte känna mig annat än liten. Ganska skum känsla.
så stod du plötsligt framför mig
Skrivet: 2013-03-01 Klockan: 01:22:14
Torsdag.
Sista dagen i februari. Jag kliver på bussen till Rimbo några minuter innan halv elva. Du var min armé spelas ur mina hörlurar samtidigt som jag läser Tårka aldrig tårar utan handskar. Känner plötsligt hur gråten letar sig upp i halsen. Biter i underläppen. När bussen åker in på Rimbo station vågar jag inte titta mot byggnaden där badhuset ligger. Vågar inte titta efter dig. Kommer du stå där? Ja, så klart du kommer.
Bussen stannar och jag kliver av. Går med blicken i marken en lång bit innan jag tar mod till mig tittar upp. Då ser jag dig. Du går med korta men ändå relativt snabba steg och du får syn på mig. Jag skyndar mig fram till dig. Ett slags panikartat rus fyller min kropp och jag kastar mina armar runt dig. Ett antal år jag ej kan räkna utan en skymt utav dig, och plötsligt är du fysiskt närvarande. Jag gråter, men inte av sorg. Hela situationen är bara så överrumplande. Tiden utan knappt någon kontakt känns så långt bort. Du är dig lik. Du bär samma par glasögon och samma armbandsur. Jag försöker till slut att torka bort tårarna så gott det går. Jag kan inte förstå att vi äntligen ses igen.
Vi sätter oss vid ett litet bord mittemot varandra. Det märks på dig att du är nervös, du velar med blicken, men det gör inget. Du tittar mig i ögonen till slut och ber helhjärtat om ursäkt, för allt som har hänt. Du menar det verkligen. Vi äter. Varvar en tugga sparris och kött med att besvara frågor. Det är så roligt att få berätta för dig hur det går för mig i skolan, att min svenskalärare har gett mig beröm för mitt sätt att skriva. Jag berättar att jag har börjat läsa mycket böcker. Jag vill så gärna att du ska vara stolt över mig.
Vi pratar om framtiden, hur synd det är att vi inte har kunnat åka skidor tillsammans. Du var ju världens bästa på att åka skidor när du var yngre. Vi pratar om dina gamla Kalle Anka-tidnigar och alla gamla vhs-kassetter fyllda med Disneyklassiker som jag och Sara tittade på så fort vi fick tillfälle när vi var små.
Vi rör oss ner till biblioteket våningen under. Du tar två dagstidningar och jag tar upp min bok ur tygpåsen. Vi sitter tysta och läser medan vi väntar på att min buss ska komma, båda fokuserade på sina texter. Dock kan jag inte koncentrera mig till fullo. Har svårt att ta in att jag faktiskt sitter bredvid dig. Vi som har varit borta från varandra så länge. Du frågar mig vad klockan är och jag svarar att den är tio minuter i två. Jag ser att du är på väg att säga något. Du frågar mig till slut om du får gå upp till din lägenhet precis där intill och titta på skidskyttet. Jag svarar att du kan göra det och att det är okej. Lite konstigt kanske, att ta ett sådant avsked när vi inte har träffats på flera år. Men sättet du berättar hur glad du är över att vi träffades idag, hur du klämmer min hand och säger att du vill att saker och ting ska bli bra igen, det gör faktiskt att det känns okej att du går upp till din lägenhet för att titta på skidskyttet.
På bussen hem kommer allt för många tårar som jag tappert försöker hålla tillbaka. Egentligen vet jag inte varför jag gråter. Jag är ju inte ledsen. Jag är ju glad. Så glad över att jag tog modet till mig att träffa dig idag. Jag orkar inte gå runt och vara arg och ledsen längre. Människor gör fel, du har gjort många. Men jag vet innerst inne att du inte inte vill mig något ont, det har du aldrig velat. Det har bara blivit så fel. I slutändan hoppas jag att det kommer komma något gott ur detta.
Du är trots allt min pappa.
kaffe & böcker & musik & lov & vänner & känslor
Skrivet: 2013-02-26 Klockan: 23:18:00
Förra fredagen hade jag bokat bord för mig och Johanna på restaurang På G. God mat, god dryck och fint sällskap. När klockan var sju minuter i tio insåg vi hur godissugna vi var. Vi slängde därför på oss våra ytterkläder och gick med raska steg till Hemmakväll där vi plockade på oss varsinn påse med lösgodis.
Dagen därpå fyllde min älskade mamma år. En stor bukett tulpaner och paket fick hon på morgonen. Mot kvällen kom släkt och vänner hem till oss för att fira och äta middag. Jag var dock inge vidare social vid middagsbordet så värst länge då jag ägnade största delen utav kvällen uppe på mitt rum. Att ägna en lördagskväll åt studier var väl ingen höjdare. Det kändes dock bättre när Johanna smög in i mitt rum klockan fem på morgonen efter en utekväll inne i stan. På söndagen åt vi drömfrukost och under eftermiddagen satt vi i mitt rum och lyssnade på nostalgimusik samtidigt som vi drack kaffe och målade naglarna i pastellfärger.
Har under förra veckan lyckats bocka av massvis med skoluppgifter. På måndagen ordnade jag, Jolene och Emma en fotografering till en uppgift i foto C på mindre än tre timmar. I sådana sammanhang är det väldigt lite tid. Men vi klarade det, och det kändes otroligt bra efteråt. Har även upplevt hur det är att läsa en så pass bra och gripande bok att man kommer på sig själv med att sitta och hulka. Satt i sängen på onsdagskvällen och kände hur mina ögon blev tårfyllda. Boken Förr eller senare exploderar jag av John Green är så otroligt fin men hemsk på samma gång.
Torsdagen var lång. Lång men händelserik och fin. Efter några timmar i skolan blev jag hembjuden till Anna uppe på Campus över en kopp kaffe. Hon har precis flyttat in i en otroligt mysig liten etta med fina stora fönster i österläge. Blev så sugen på att ha något eget i den stilen när det är min tur att flytta hemifrån. Trots att samvetet knackade mig på axeln då jag hade en stor rapport att skriva så blev jag kvar hos henne i flera timmar. Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Jag ser henne nästan som en storasyster. Vi har känt varandra sedan barnsben och hon har alltid så bra råd att delge mig. Alla borde ha en Anna nära tillhands. Rapporten på projektarbetet som väntade på att bli färdigskriven skulle lämnas in på fredagen, alltså dagen därpå. Jag hade alltså inget annat val än att skriva färdigt den. Jag har kommit underfund med att jag arbetar som bäst under press... Klockan tre på natten var rapporten i stort sätt färdigskriven och jag kunde äntligen släcka lampan.
På fredagen hämtade Borgis mig med bilen klockan nio. Vi åkte till Flygis och köpte med oss fyra olika sorters knäckebröd. Dessa skulle vara med i vår produktfotografering till projektet vi arbetar med på mediaproduktionen. Att spendera en för- och eftermiddag med Borgis inne i fotostudion var riktigt fint. Under tiden vi monterade, placerade, ordnade och plockade lyssnade vi på Kent, och gång på gång ställde vi oss frågan hur det är möjligt att någon kan skriva så vackra och häpnadsväckande bra texter. Att sedan få skriva ut och lämna in den där förbaskade rapporten var bara en sådan stor lättnad. Borgis och jag delade upp vårt inköpta knäckebröd systerligt, och när jag kom hem gjorde mamma och jag i ordning kaffe samt ostmackor. Jag läste de första sidorna i Tårka aldrig tårar utan handskar tills jag begav hem till Johanna där pizza med vänner och familj väntade. Gott och trevligt som vanligt.
Lördagen var en dag med massor av känslor. Ilska, oro, sorg men ändå glädje och lycka framförallt. "Pappas födelsedag" stod inringat i kalendern och jag fick bara en stor klump i magen. Det faktum att jag inte kunde träffa min pappa och säga grattis, det faktum att jag inte ens kan minnas ett exakt datum eller ens år när vi sågs senast gjorde bara så ont. Det gör alltid ont. Det gör ont varje dag. Det som är värst är väl att jag vet att vi hur lätt som helst skulle kunna ses, bara det att han inte förmår att erkänna sina snesteg genom åren, vilket jag stör mig på något kopiöst. Hela situationen är som ett infekterat sår. Jag vill förlåta. Kanske det är ett tecken på att jag har vuxit, ingen människa mår bra av att gå och älta. Men jag vill inte heller se det förgångna som något oviktigt, jag vill att han ska förstå vad hans agerande har haft för betydelse. Att förlåta är verkligen en av livets stora gåtor.
Jag och mamma gick i alla fall hem till Anna på eftermiddagen och åt födelsedagsfika, hon fyllde år tidigare i veckan nämligen. Jag kände att jag var tvugen att låta bilden på hallonefterrätten vara i färg, man blir ju så glad av att titta på den och dess härliga nyans. Sofia och Sofia kom sedan hem till oss en snabbis.
Mot kvällen väntade lite festligheter hemma hos Viktor. Tillsammans med nio fina prickar hade jag en mycket härlig lördagskväll. Seriösa och viktiga samtal varvades med hög musik, fuldans och skratt i stora mängder.
På söndagsmorgonen åt jag frukost länge. Läste ett repotage om Oskar Linnros och åt kanelknäcke från fredagens produktfotografering. Den enda kraftansträngingen jag gjorde den dagen var att gå till Flygis för att handla havrebollar och naturgodis. Det är faktiskt tillåtet att vara lite slö ibland.
Igår vaknade jag upp utvilad och insåg att jag hade lov. Det faktum att solen sken gjorde det hela mycket bättre. Slog en pling till min mormor som bjöd över mig på kaffe. På vägen dit lysnade jag på Oskar Linnros nya singel och invigde solglasögonen för i år. Att sedan sitta där i köket hemma hos mormor och lyssna på vad hon och hennes gamla vänninor har haft för sig den senaste tiden, hur hennes nya äggklocka inte ringer tillräckligt högt eller att hon har kommit en bra bit på pippi-tröjan hon stickar åt Maja, det är bara så rogivande på något sätt. En slags trygghet. Doften är densamma som när jag var barn, det luktar fortfarande lika gott.
På kvällen kom Johanna hem till mig. Vi satt sent in på kvällen och åt onyttigheter.
Konstaterade imorse att den första koppen kaffe på morgonen är den godaste på hela dagen. Slängde på mig kläder och gick sedan hem till Anna och Klara. Vi stekte de godaste pannkakorna och tog igen missad tid. När jag gick hem låg solen lågt och den speglades så fint i Norrtäljeån.
Ska njuta av ledigheten nu.
and with your hand in mine we will run
Skrivet: 2013-02-20 Klockan: 23:39:37
Vaknade upp till detta 7 mornar i sträck. Saknar det. Saknar hotellrummet och balkongen. Saknar värmen. Saknar doften av utomlands. Saknar det ljusblå vattnet. Saknar Korfu.
Har lyckats beta av massvis med skoluppgifter från förra måndagen fram tills idag. Det är en sådan otroligt befriande känsla när man lyckas genomföra något som till en början tycktes vara nästintill omöjligt. Nu återstår endast rapporten på mitt projektarbete, sedan kan jag ta lov med gott samvete.
Det är lättare att vakna upp på mornarna nu då det faktiskt börjar ljusna tidigare och tidigare för varje dag som går. Ändå har jag svårt att sätta ord på vad som händer runt omkring mig. Det känns som att jag är inne i något slags vakum. Klockan ringer på morgonen när det är dags att stiga upp ur sängen. Plötsligt befinner jag mig under mitt varma täcke igen, bara det att jag då ska försöka somna, för att sedan vakna upp till en ny dag. Allt som händer däremellan går så fort, men jag har kul på vägen.
Nu vill jag att det ska bli vår. Jag saknar att gå iklädd min jeansjacka. Vill kunna bära converse utan att frysa om tårna. Vill vara tvungen att leta igenom tygpåsen efter solglasögonen för att solen lyser så starkt. Vill se hur gatorna blir fina efter att allt grus sopats bort. Vill cykla. Vill äta årets första pinnglass.
give and take.
Skrivet: 2013-02-14 Klockan: 16:36:00
De senaste helgerna har jag varit i ett riktigt mys-mode. Så nu i lördags var det på tiden att gå ut och dansa och ha roligt med mina vänner. Lite förfestande ute hos Elina i Svanberga innan vi tog taxi upp till Mobergs. Väl där gick timmarna allt för fort och plötsligt var det dags att bege sig hemåt.
Denna måndag attackerade mig med pluggångest utan dess like. Rapporter, prov, redovisningar och uppsatser väntar på att bli klara, innan lovet dessutom. När man trött och stressad har man en tendens att ge saker runt omkring sig en väldigt negativ och mörk nyans. I sådana stunder är det skönt att man inte är ensam.
På tisdagen höll jag högtidstal på svenskan och jag blev bara så himla glad när jag sedan fick höra att min svenskalärare tycker att jag är bra på att skriva. Redovisade även två på böcker på engelskan. Jag gick även till skolans bibliotek och lånade en bok, självmant..! Detta är inte likt mig. 2012 hade jag som nyårslöfte att jag skulle bli bättre på att läsa böcker. Huruvida jag lyckades hålla det löftet är en annan femma... Men som man brukar säga; "bättre sent än aldrig". Jag får ta igen det nu helt enkelt. Efter skoldagens slut gick jag ner till Tre praliner och köpte med mig två semlor hem. Det var ju trots allt fettisdagen! Norrtelje Tidning hade dessutom gett det fikets semlor toppbetyg. Så här i efterhand är jag villig att hålla med. De var ruskigt goda.
Jämfört med gårdagen (som kändes allmänt jobbig och grå p.g.a. allt skolarbete) har denna dag varit väldigt fin och glädjebringande. Efter att ha vaknat upp utvilad och därefter gjort iordning en mumsig frukost blev jag helt tagen och alldeles varm när jag bläddrade fram till sida sju i Norrtelje Tidning. Jag står fast vid att Alla hjärtans dag är en uppfunnen högtid som bara går ut på att köpa presenter. De människor man älskar och bryr sig om ska man visa sin kärlek till under årets 364 andra dagar också tycker jag. Men att upptäcka att ens bästa vän har skrivit en liten hälsning till en i Norrtelje Tidning... Att tretton ord små ord kan lyfta ens humör så mycket. Jag är så lyckligt lottad.
still
Skrivet: 2013-02-11 Klockan: 18:21:59
min andra halva
Skrivet: 2013-02-04 Klockan: 23:01:42
En sommardag för två år sedan. Jag tjafsar, bråkar, gnabbar och grälar nog aldrig lika mycket med någon annan som jag gör med dig. Herregud vad du kan gå mig på nerverna ibland. Antar dock att du tycker detsamma om mig. Men samtidigt är du min andra halva. Om du är förbannad blir jag förbannad. Om du är glad kan jag inte bli annat är glad. Och om du är ledsen gör det verkligen ont i hela mig. Du är bland det bästa jag har och jag vill inget hellre än att du ska må bra. Jag är ju inte hel utan dig.
we're not made of steel
Skrivet: 2013-02-01 Klockan: 17:28:18
Skriver, skriver och skriver. Helgen kommer fortare än väntat, och under veckan har jag varit nostalgisk och lyssnat på låtar från Disneys gamla klassiker, så som Tarzan, Mulan och Lejonkungen. Finns det något bättre? Blir alldeles varm i själen av att lyssna på dem. Träningen har äntligen blivit en del av min vardag igen och det känns hur bra som helst. Känner mig starkare för varje dag som går. Fysisk träning sägs ju förbättra prestationsförmågan när det kommer till studier, hoppas det är sant, för nu behöver jag det verkligen. Projektarbete och uppsatser ska göras klart. Kom igen nu Julia..!
