Julia Ivarsson

2011 lider mot sitt slut. Det här året har gått så otroligt fort. Har nämt det i ett flertal inlägg. Men seriöst, jag förstår inte att året i princip är slut redan.

Ett ord som skulle beskriva det här året på bästa sätt är Omtumlande. Hela året har verkligen varit som en bergochdalbana! Vissa perioder har jag känt att livet inte har kunnat vara bättre, men också har jag varit där då jag har känt precis tvärtom. I början av året sjönk jag ner i en svacka då och då för att jag oroade mig över att mitt hår började falla av en andra gång. Försökte dock att lägga dessa tankar åt sidan och satan vad roligt jag har haft det tillsammans med mina vänner. När sommarlovet närmade sig hade jag tappat så pass mycket hår att det knappt gick att dölja längre, därför tog jag mod till mig, tillsammans med Johanna, och berättade för klassen hur läget var. Jag var så otroligt nervös över vad alla skulle säga och tycka, helt i onödan egentligen, för de mötte mig med öppna armar, som jag egentligen visste att de skulle göra.

"Trots att jag omges av människor som gör livet mycket bättre är det svårt att hålla humöret uppe. Lika snabbt som jag är på topp, lika snabbt når jag botten igen. Jag vill att folk runt omkring mig ska känna till det men inte fan har jag modet till att berätta."
 
Så skrev jag i maj i år. Vid den tidpunkten trodde jag aldrig att jag skulle våga berätta, men jag gjorde det.
Sommarlovet kom och vi välkomnade det på bästa sätt! Den kvällen och natten var så otroligt rolig och jag kunde inte ha fått en bättre start på den långa ledigheten.
Under lovet jobbade jag väldigt mycket och tiden bara sprang i väg, men jag hann ändå besöka både Singö, Fredlarna, Spillan och Vätö. Dock Inte Raggarön... Mickis - det tar vi nästa sommar! 
Jag och Johanna följde i alla fall traditionen att sätta oss vid en fin plats och lyssnade på Miike Snow.  

När skolan närmade sig hade jag tappat otroligt mycket hår. Största delen utav lovet bar jag hatt för att dölja det. Men det kom till en punkt då jag helt enkelt inte pallade längre. Hatten var ju tvungen till att åka av förr eller senare och då skulle folk i alla fall se mitt håravfall. Egentligen vågade jag inte, men innan jag åkte ut till Fredlarna gick jag till min frisör och rakade av mig håret. Ni anar inte hur skumt det kändes att se sig själv utan hår..! Det kändes så otroligt konstigt att lägga sig i sängen den kvällen och att inte känna något hår som föll framför ögonen.

Det blev den sextonde augusti och jag och Emma tog det mest spontanta beslut vi någonsin har gjort tror jag. Vi fick nämligen för oss att börja på naturvetenskapliga programmet på Roden. Så vi testade. Bytte klass och träffade nya människor. I en vecka haha. Saknaden efter de gamla fina klasskamraterna blev för stor. Så besöket i NVs korridorer var inte långvarit utan vi var snabbt tillbaka på hemmaplan!
Nog kändes det allt annorlunda och ovant och läskigt Och nervöst att komma tillbaka till skolan med ett helt nytt utséende, ett utséende som jag inte hade valt själv precis... Alla andras åsikter var vad jag brydde mig om. Hur skulle alla andra reagera? Skulle de behandla mig på samma sätt som de gjort tidigare? Skulle de skratta? Skulle de tycka att jag var ful? Och så vidare och så vidare.

I vilket fall som helst så tog jag mig i kragen och kämpade på på bästa sätt. Men även under årets andra hälft har jag fallit ner i svackor vid olika tillfällen. Jag har blivit arg och förbannad för att jag har blivit tvungen att se ut så här. Att jag inte kan vara kvinnlig på samma sätt genom att ha långt svajande hår. Sen har jag försökt inse att det finns saker som är tusen gånger värre. Dessa tankar kommer och går hela tiden, och de lära de fortsätta göra ett bra tag framöver. Tills jag helt enkelt har slutat bry mig om i fall folk tycker att jag är snygg eller inte.

Om man bortser från mina dippar så har haft en otroligt rolig första termin under mitt andra gymnasieår. Mitt intresse för fotografering av blivit större och jag har faktiskt utvecklats mycket inom ämnet vilket jag tycker är väldigt roligt. Jag skulle kunna påstå att jag blev lite småkär när hösten närmade sig och jag var riktigt glad över det ett där ett tag. Men allt blir ju inte som man tänkt sig, och den lyckan blev tyvärr inte långvarig.
Jag har skaffat mig nya bekantskaper under året och redan funna vänskapsband har blivit ännu starkare. Jag har under året fått klart för mig vilka personer som faktiskt spelar roll. Jag har gjort saker som jag aldrig i mitt liv trodde att jag skulle våga. Jag har skaffat mig en drös med roliga och härliga minnen. Jag har vuxit jättemycket som människa, tack vare min familj och mina vänner. Det stöd ni alla har gett och fortfarande ger mig växer inte på träd. Jag är så otroligt tacksam, även om jag är sämst på att visa det.

Det här sammanfattar nog 2011 på bästa sätt. Ni får ursäkta för att inlägget kretsar så mycket runt mitt jäkla håravfall, men faktiskt så har det här året handlat väldigt mycket om just det och det har som sagt påverkat mig väldigt mycket. Nästa år ska jag hålla tummarna för att det börjar växa ut ordentligt igen. 
Dock måste jag faktiskt erkänna att året inte slog 2010. Det året är ganska svårslaget måste jag få lov att säga.
Därför ska 2012 bli bättre. Det ska bli så himla bra. Jag ska försöka att göra det bästa utav de situationer jag hamnar i och jag vill bli psykiskt starkare. Att hitta kärlek vore ju inte helt fel. Men det är bara och vänta och se, innan jag vet ordet av så borde det ju bli min tur.
Vi får se om 2012 kommer passera lika fort som det här året.

Nu är det ju faktiskt den 31 och om några timmar kommer jag, tillsammans med mina vänner, att fira in det nya året. Fy satan va roligt vi ska ha det!
Gott nytt år allihopa! Vi hörs nästa år!


Exakt ett år sedan.