Julia Ivarsson

Idag kände jag för att strunta i frasen "gult är fult" och bar min gula tröja från Monki. Tycker att en färgklick här och där kan behövas nu under vintern.
Dagen har varit fylld av skratt, som vanligt. Åt godaste mellanmålet när jag kom hem. Har precis ätit middag och nu borde jag öppna matteboken.

Dagen har i det stora hela varit bra och jag vill inte hålla på att skriva massvis med saker som medför negativ energi. Men, det här är ju trots allt Min blogg, så vad jag delar med mig av är upp till mig.
 
Om vi säger så här, jag har vant mig vid att folk tittar på mig nu, vare sig det är utav ren nyfikenhet eller för att de tycker att jag inte ser riktigt klok ut. För det mesta så rör det mig inte ryggen, jag ger fullständigt fan i om någon liten osäker tjej flinar eller lyfter ett ögonbryn, då sånt händer brukar jag ge mördarblicken tillbaka, för det mesta. Hur vidare snällt gjort det är utav mig vet jag inte, men ni kan ju försöka se er in i hur det är att jämt och ständigt vara medveten om hur folk vänder blicken efter en. Att alltid se i ögonvrån att någon ser ut som ett frågtecken. Jag är alltid på spänn när jag går förbi människor jag inte känner, i affärer, till och från skolan etc. Det är som att jag fäller ut mina taggar när jag går om någon på trottoaren, är liksom beredd på att personen antingen stannar upp, slutar prata eller gapar av förvåning. Detta gäller först och främst barn.
Jag klandrar dem inte för att de tittar, barn är barn. De lär sig och upplever nya saker fortfarande. Men det är fortfarande jobbigt vissa stunder.
Det känns bara så himla förnedrande att jag ofta överväger att ta en omväg för att slippa se hur små ungar tystnar och glor när de ser mig. Det är sällan jag gör det, tänker istället "Men för helvete Julia, skärp dig, gå bara förbi och håll huvudet högt".
Det är en punkt på min årslista, att jag i slutet av det här året ska kunna vistas på allmänna platser och då kunna lägga alla dessa idiotiska tankar åt sidan.
Vägen dit känns trög just nu, men jag jobbar på det.