Julia Ivarsson

Min födelsedag närmar sig med stormsteg. Om tre, snart två, dagar är det min tur, kan knappt förstå det! Jag önskar att jag hade något riktigt fint eller roligt att skriva om, men just nu är jag ganska tom på idéer ärligt talat. Det känns i alla fall som att det blir allt mer viktigt med struktur i vardagen, i alla fall för mig. Prioritera rätt, göra de där jäkla instuderingsfrågorna i tid så att man inte sitter uppe kvällen innan och svarar på dem halvsovandes, hur lång tid man spendera på gymmet på tisdagseftermiddagen så att man hinner med sakerna som ligger och väntar på en där hemma, att gå och lägga sig i någorlunda skaplig tid så att man inte är en zombie när man vaknar morgonen därpå. Jag vill inte vara skoltrött, jag vill vara motiverad, göra allt i tid och få bra betyg. Inte ens ett år återstår innan jag tar studenten. Jag måste, vill och ska orka. 

 

Okej jag kanske inte har något fint att dela med mig av textmässigt, men nog är min skalle fylld med tankar, som om det skulle vara något nytt egentligen haha... 

Situationen kring mitt hår känns ändå väldigt bra nu måste jag säga. Det växer på riktigt bra med några få fortfarande kala fläckar som undantag. Dock går jag runt och nojar mig hela tiden... Jag skulle inte vilja påstå att jag är orolig eller rädd, bara fundersam och observant kanske. Ibland ser fläckarna större ut, ibland får jag för mig att hårfästet har hamnat längre upp på huvudet och ibland kan jag stå och dra fingrarna genom håret 139385 gånger bara för att försäkra mig om att jag inte tappar kopiösa mängder hårstrån. Jag tror egentligen inte att jag behöver oroa mig, men det är svårt att undvika. 

 

Något som jag även funderar mycket kring är hur situationen har varit, hur jag har sett ut under de gångna åren. När jag tittar tillbaka på bilder från 2011 får jag nästan en klump i magen, det känns mer eller mindre skämmigt att jag gick runt utan ett endaste jävla hårstrå på huvudet. Egentligen är det väl inget att skämmas för, jag hade ju inte valt det. Sen menar jag inte att klanka ner på sjukdomen och folk (och framför allt kvinnor) som lider av håravfall, jag personligen upplever det så bara. Den perioden då jag såg ut på det sättet känns i vilket fall som helst så otroligt långt bort, idag har jag ju nästan en frisyr faktiskt vilket känns helt otroligt. 

Sedan kan jag även blicka tillbaka på tiden då jag gick i åttan, då jag tappade håret första gången. Jag gick ju för tusan runt i peruk då. Jag associerar tyvärr ordet peruk med något negativt i och med det här och jag är typ allergisk mot det om man kan uttrycka sig så. Likadant med ordet flintskallig, åh jag använder i princip aldrig de orden. Är det något fel på mig? 

 

Fan, jag kan inte gå runt och skämmas över hur jag har sett ut, jag borde inte göra det. Men ack så jävla svårt det ska vara att inte göra det då. Jag önskar att jag helt enkelt kunde acceptera det förgångna. Jag får jobba på det. Just nu vill jag ta till vara på det allt bra som faktiskt händer, försöka tänka positivt och lägga energi på sådant som får mig att må bra. Jag vill bara släppa gammalt skit som gör mig bitter och ledsen. Gå vidare och komma till insikt. 

 

Nu har jag grubblat och funderat tillräckligt. Godnatt.