diu
Publicerat: 2013-12-29 Tid: 20:24:00
själ av pansar, redo att förvandlas
Publicerat: 2013-11-23 Tid: 16:53:00
Det enda som känns självklart nu är att lyssna på
Daniel Adams-Ray. Så mycket av det han sjunger om går att relatera till.
my thoughts were so loud I couldn't hear my mouth
Publicerat: 2013-10-20 Tid: 23:57:00
Fyra månader och sex dagar har passerat sen jag gick ut skolan. Perioden därifrån fram till nu känns... vag, oklar och luddig. Den gångna sommaren känns långt borta, dock är jag glad över att hösten är här. Luften upplevs som klarare och friskare, kanske just därför som min hjärna går på högvarv. Stor tillförsel av syre gör ju att det mesta förhoppningsvis fungerar som det ska uppe i skallen så... Jag tänker mycket, i vanlig ordning. Tunga, jobbiga, existentiella frågor tar upp mycket tid och just nu får jag ingen ordning på dem. Jag funderar över hur mycket tid jag behöver för att jag ska inse vad jag ska göra och när. Ska jag flytta? Vart i sådant fall? Vad ska jag utbilda mig till? När ska jag göra det? Aktuella livssituationer tar nya vändningar och jag antar att det kan vara en del i ens egna personliga utveckling. Man tvingas ta ställning och bestämma sig för hur man vill och ska förhålla sig till dessa förändringar. Jag vill må bra. Jag vill sprida glädje och samtidigt uppleva att jag får det tillbaka. Jag vill få klart för mig vad som är på riktigt. Jag vill vara den bästa versionen av mig. Jag tror på, och håller fast vid att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Bubblan jag lever i nu upplever jag som väldigt behaglig mestadels utav tiden. Jag hoppar in som vikarie på en förskola några dagar i veckan och jag älskar det verkligen. Kunde inte ha hamnat på ett bättre ställe nu. Har aldrig upplevt den glädjen som barnen medför tidigare, känner verkligen av det i hela kroppen. Trots att det kan ta emot när klockan ringer på morgonen, och att det är lite för kallt ute när jag ska gå så är dessa "besvär" som bortblåsta när jag väl kommer till förskolan och ser att en utav ungarna får syn på mig och släpper allt hon har för att rusa fram till mig och ge mig en kram. Eller när en annan vill ge mig en hejdåpuss när det är dags att gå hem på eftermiddagen. Barn är bland det bästa som finns, de får mig att tänka på annat, otroligt nog.
försöker se charmen med att inte veta ännu
Publicerat: 2013-09-04 Tid: 01:42:00
"Den här staden är så fantastisk och tragisk på samma gång. Den drar ner oss till botten av ån, men samtidigt tar den oss högt över silosarna." Tycker att dessa ord som Maja sa till mig en gång beskriver en stor del av den sommaren som snart har passerat. Än ligger sommarvärmen kvar i luften och kämpar in i det sista med att få stanna innan den mer klara och kyliga höstluften tränger sig på. Det är inte mig emot faktiskt. Hösten och allt vad den innebär får gärna komma nu tycker jag. Den här sommaren har inte varit lik någon annan, både på gott och ont. När den tog sin början minns jag hur jag en lördagnatt uppe på Klubb Tolv, lagom berusad på glädje, livet och alkoholhaltig dryck, stannade upp och insåg en sak; "Fan vad jag lever, jag lever verkligen nu." Den känslan har återkommit många gånger. Den 14 juni när jag tog studenten återkom den känslan om och om igen. Kvällar har spenderats i en väns halvstökiga och otroligt mysiga lägenhet. Midsommar har firats med egengjorda kransar i håret. Nya vänskaper har funnits, tidigare band har vuxit sig starkare, bortglömda band sen barnsben har återfunnits, andra har varit stabila. Lite allt för många onsdagar och lördagar har jag och mina vänner dansat och skålat tills både fötter och röster har värkt. Wake me up med Avicii kommer definitivt förknippas med den här sommaren, åh vad jag förknippar härliga minnen med den låten.
Samtidigt som den här sommaren har innehållit stora mängder glädje och skratt har den även innehållit lite allt för stora mängder grubbel och funderingar. Egentligen borde jag inte bli förvånad, det är trots att mig själv jag pratar om först och främst. Det är inte direkt så att jag kan stänga av hjärnan under sommarmånaderna... Önskar dock att jag hade kunnat gjort det vid några specifika tillfällen. Men men. Något jag har lärt mig är att inte ångra. Det tjänar ingenting till. Tack vare det har jag lyckats se mycket lättare på vissa saker. Andra har jag grubblat, grubblat och grubblat över tills både hjärna och hjärta värker, hur mycket jag än önskade att jag kunde sluta. Det sköna i det har däremot varit att jag alltid har haft någon att grubbla tillsammans med, vänner som vet precis hur det är, eller som bara säger de där rätta orden som får en att må bättre. En mamma som alltid säger rätt saker, bara att jag just för stunden kanske vill höra något annat, men i efterhand inser att hon självklart hade rätt. Min hjärna och mitt hjärta har balanserats på våg under de gångna sommarmånaderna. Varför måste jag alltid överväga, fundera och analysera allt innan jag kommer fram till ett beslut?
Skolan har börjat igen för de flesta, inte för mig. Jag vill studera vidare, det vet jag att jag vill. Vad, när och hur tänker jag ta reda på när det känns lägligt. Just nu har jag nog med funderingar att ta itu med. Måste lära mig att lägga energi på rätt saker. "The less you give a damn, the happier you will be."Jag försöker se charmen i att inte veta vad framtiden har att erbjuda mig. I vissa stunder vill jag tro på ödet och hoppas på att allt redan är förutbestämt. I nästa sekund vill jag inte förlita mig på något sådant. Då vill jag ta kontroll till hundra procent och utforma mitt liv precis som jag vill. Kanske att man kan kombinera dessa två? Jag vill bli något och jag vill bli riktigt bra på det. Frågan är bara vad? Kanske att jag lyckas klura ut det under hösten. Hoppas.
att lämna tryggheten bakom sig och gå vidare
Publicerat: 2013-06-11 Tid: 17:23:00
Så mycket har hänt, och så mycket händer här och nu. Det känns helt surrealistiskt att jag blev klar med alla mina gymnasiala uppgifter igår. Det känns helt surrealistiskt att betygen är satta. Det känns helt surrealistiskt att jag har tömt mitt skåp och lämnat in alla mina böcker. Det känns helt surrealistiskt att vi ordnade med dekorationer till flaket idag. Det känns helt surrealistiskt att jag faktiskt tar studenten om tre dagar, tre dagar!!!
Mitt mantra den senaste tiden har varit "Jag tar studenten snart, jag tar studenten snart, jag tar studenten snart..."Ändå förstår jag fortfarande inte att det är sant. Jag har längtat så, det har jag verkligen. Egentligen struntar jag i om det regnar på fredag, jag kommer ha roligt oavsett. Dock kan jag inte låta bli att bli otroligt sentimental. Igår började jag gråta för ingenting. Skolan och klassen har varit min trygghet under snart tre års tid och nu är det tänkt att man ska klara sig på egen hand. Förhoppningsvis kommer det inte vara några problem. Hoppas bara jag inser snart vad jag vill göra till hösten. För ett år sedan vid den här tiden visste jag var jag skulle befinna mig till hösten. Nu vet jag inte ens vart jag befinner mig om en vecka eller en månad.
Dessa snart tre gångna år har utan tvekan varit mina bästa och mest glädjebringande hittills.Som jag har nämnt massvis med gånger här så är jag otroligt tacksam över att jag har fått dela dem tillsammans med mina klasskamrater. Nog för att jag har insett att jag egentligen inte vill arbeta inom mediabrancshen, men finare människor att gå tillsammans kan man inte få tag på. Tack för att ni har fått mig att orka ta mig igenom sena, mörka och kalla vintereftermiddagar. Tack för att ni har haft överseende med mina konstiga kommentarer och det faktum att jag skrattar åt mina egna skämt allt för ofta. Tack för att ni har fått mig på bättre humför i princip varje dag även när vardagen har varit grå och tung. Och av hela mitt hjärta; tack för att ni alltid såg mig för den jag är och stöttade mig när jag i tvåan kämpade med att känna mig trygg i mitt "frisyrlösa" utseende. Att det var en utav de tuffaste perioderna i mitt liv är ett faktum, men ni lindrade det hela så otroligt mycket. Det är jag evigt tacksam för.
Det är väl egentligen på fredag som mitt liv börjar på riktigt. Och ändå känns det som att jag aldrig tidigare har levt så mycket som jag har gjort sedan jag klev in i mediakorridoren den 19 augusti för tre år sedan. Jag vet inte om jag är redo än, men på fredag ska jag ha så roligt som jag aldrig har haft. Jag ska lämna Rodengymnasiet, mediakorriodren och Mp10 bakom mig med ett leende på läpparna. Jag har vuxit mig stark, jag kommer gå ut med väldigt bra betyg och jag har knutit band med människor jag inte kommer släppa i första taget.
Hej livet. Förbered dig, för nu snart kommer jag.
en dag i maj
Publicerat: 2013-05-10 Tid: 21:23:50
Igår gick jag iklädd ett vitt tublinne och en knälång kjol. Mer behövdes inte då solen värmde så skönt. Jag och Johanna tog en buss in till huvudstaden för att leka turister och fotografera de sagolikt vackra körsbärsträden i Kungsträdgården. Det var vi inte ensamma om. Hela området kryllade av folk som alla hade sina kameror och telefoner i högsta hugg. Åt sedan supergod pasta på en utesevering.
När jag på egen hand anlände till Norrtälje igen skyndade jag hem för att byta utstyrsel och sedan mötte jag upp lite classmates på busstationen. Ut till Älmsta for vi där vi mötte upp två classmates till för att tillsammans handla ingridienser till tacos. Kvällen spenderades hemma hos Andreas. Prat om aktuella ämnen så som student, utbildning, resor, jobb, relationer och liknande ägnade vi oss åt. När vi sedan väntade på bussen hem runt midnatt hade det regnat och jag bara älskar doften av regn. Det faktum att man inte heller behövde frysa tack vare den varma luften gjorde det hela mycket finare.
hälften av dom som älskar exploderar
Publicerat: 2013-05-08 Tid: 22:56:58
Känns så skumt att denna bild togs för nästan exakt två år sedan. Då gick jag i ettan. Då var allt nytt och spännande. Brister eller negativa aspekter kring skolan existerade inte för mig då. Konstigt att det istället har gått upp och ner under endast detta läsår. Men som tidigare nämnt; jag vill vara glad och tänka positivt nu. Vi går ju trots allt mot ljusare tider, både rent årstidsmässigt men även praktiskt. Slutet av tunneln börjar synas tydligare för varje dag. Det känns som att det enda som omskrivs här är skolan, men det tar upp så stor del av mitt liv nu bara. Om låt säga två tre månader lär helt andra saker stå nedskrivet här. Herregud. Undrar vad jag kommer göra vid den tiden.
Jag måste fixa ihop lite nya fotografier. Jag har varit skamligt dålig på att ta med mig kameran när jag har varit ute och flängt. Nu väntar långhelg i alla fall och det känns så tacksamt. Ska lapa sol, om den väljer att stanna kvar dvs.
Det är en bra dag när...
Publicerat: 2013-05-06 Tid: 22:04:04
... det är strålande sol, när min fotolärare ger mig och mina kamrater beröm för det vi har gjort under dagen, när jag får komplimanger för min frisyr när jag går genom korridoren, när mamma kokar kaffe till mig och strör över lite kardemumma, när jag sitter på golvet en måndagkväll och lyssnar på The Killers fina skiva Sam's Town samtidigt som jag dricker te och målar naglarna klart röda, när Andreas länkar bra musik.
head vs. heart
Publicerat: 2013-05-02 Tid: 15:01:34
Humöret har varit allt för svajigt den senast tiden. Så är det väl ibland. Nu mår jag bättre i alla fall och jag är glad jag har vänner och familj som verkligen bryr sig, tack. Valborg firades ute i Emmas sommarstuga i Spillersboda med både nya och bekanta ansikten. Jättetrevligt var det. Gårdagen bjöd på solsken och jag fick mitt första myggbett för i år. Idag är det 2 maj vilket enligt mig är heelt obegripligt. Imorgon har vi mösspåtagning, det är om möjligt ännu mer obegripligt. Obegripligt men roligt utav bara sjutton. Nu måste jag skriva färdigt en liten rapport, det är väl inte lika roligt kanske, men fan nu får det vara slut på negativitet. Jag bara MÅSTE lära mig att sluta tänka sönder saker och överanalysera, jag blir tokig på mig själv. Ska skita i saker så får mig på dåligt humör och uppskatta och absorbera saker och framför allt människors engagemang som får mig på bättre tankar.
livet förändras vart jag än går
Publicerat: 2013-04-23 Tid: 16:45:00
Jag vet inte om det är jag känner endast är obehagligt, men dock är det så otroligt intensivt. Jo, det känns obehagligt och skrämmande just nu. Framtid hit och framtid hit. Medan andra tänker på sin kärlek det första de gör när de vaknar upp på morgonen och precin innan de somnar på kvällen, så tänker jag på vidare studier så att huvudet värker. Det kan beskrivas som att jag vet vad jag vill göra, samtidigt som jag inte har en aning om när. När är rätt tidpunkt?
Jag känner inte samma oro över att lämna gymnasiet som jag gjorde för ett par månader sedan. Jag börjar känna mig klar, redo och sugen på att pröva något nytt. Tankar kring att börja studera till hösten på en främmande ort och kanske till och med bosätta mig där i en studentkorridor eller liknande känns mer lockande än vad jag någonsin hade trott att det skulle göra redan nu. Tidigare var jag bombsäker på att jag skulle vänta, det är ju så de flesta gör. Men jag märker mer och mer hur både hjärnan och sinnet praktiskt taget skriker efter nya intryck, nya miljöer, nya människor och nya kunskaper. Om detta kommer förändras och eller tonas ner får jag ta när och om det väl inträffar.
Idag är jag i alla fall så sugen på att byta, testa och upptäcka. Okej, att detta känns skrämmande var kanske fel uttryckt, men det tar upp så så så mycket tankekraft och energi, både på gott och ont. Det är för visso roligt att drömma sig bort och föreställa sig hur det skulle vara att starta ett nytt kapitel på en ny plats. Saker och ting börjar falla på plats, även om det i vissa fall innebär att saker faller isär. Saker och människor man värdesätter finner man alltid en lösning till att hålla kvar. Det handlar om att ge och ta, så är det alltid.
rysningar
Publicerat: 2013-04-18 Tid: 00:11:18
if it's meant to be it will be
Publicerat: 2013-04-16 Tid: 19:23:00
I fredags var det äntligen dags för min klass studentskiva. Utklädd som P!nk med illrosa hår hade jag världens roligaste kväll. Blev utnämnd till "klassens morsa" och var nära att fälla en tår när Sara läste upp motiveringen. Det mesta rullar på. Sitter just nu och pluggar över internet tillsammans med Sara samtidigt som jag lyssnar på James Blake och dricker te. För tillfället vill jag bara fokusera på det som återstår av skolan och studenten. Vill rent ut sagt skita i känslor och allt sådant. Tankar kring framtiden och utbildning tar upp väldigt mycket tid.
reality or illusion
Publicerat: 2013-04-07 Tid: 16:38:12
Saker förändras. Situationer förändras. Det känns till och med som att människor förändras, kan dock inte säga exakt hur. Någonting är det som känns annorlunda i alla fall. I de senaste inläggen har jag skrivit att tiden går så fort, och det tycker jag att den gör fortfarande. Det har gått hela sex veckor sedan jag var i skolan på riktigt. Två lov och fyra veckors praktik har hunnit passera. Både studentmössan och klänningen är nu hemma hos mig. Nu måste jag bara ut på jakt efter ett par passande skor. Om en vecka är det exakt två månader kvar tills det är dags, helt ofattbart.
Denna vecka har jag fått testa på hur det kan vara att bo själv under en längre tid då mamma har varit uppe i fjällen och Sara har varit i London med några kompisar för konsert och shopping. Måste säga att det har varit väldigt, väldigt skönt. Visserligen har Johanna agerat sambo haha, inget mig emot. Vi har spenderat i princip alla av lovets dagar tillsammans på ett eller annat sätt. Frukostar, luncher, middagar, Stockholmsbesök och sovsällskap. Det kan i de mest oanade situationerna slå mig hur mycker jag älskar den människan. Saker runt omkring mig må byta skepnad, men vår relation förblir alltid densamma, om inte bättre, ju längre tiden går.
En del saker går i oönskade riktningar, det händer oss alla ibland. Samtidigt kan situationer utforma sig på ett oväntat sätt, ett positivt sätt. Varken jag eller någon annan kan veta hur vår tillvaro kommer se ut om en dag, en vecka, en månad eller ett år. Men just nu är jag bara väldigt glad, och jag hoppas jag kommer kunna få vara det ett bra tag till framöver.
when i'm small
Publicerat: 2013-03-09 Tid: 19:45:00
Det är mars. Mer och mer snö försvinner, dock ligger ändå kylan kvar i luften. Läser för tillfället japansk litteratur under resan till och från huvudstaden där jag numera praktiserar. När jag för snart fyra månader sedan fyllde 18 kände jag mig verkligen stor, men när jag klockan sju på kvällen klev av bussen i torsdags och tittade upp mot den mörka, stjärnklara och ofantligt stora himmlen kunde jag inte känna mig annat än liten. Ganska skum känsla.
så stod du plötsligt framför mig
Publicerat: 2013-03-01 Tid: 01:22:14
Torsdag.
Sista dagen i februari. Jag kliver på bussen till Rimbo några minuter innan halv elva. Du var min armé spelas ur mina hörlurar samtidigt som jag läser Tårka aldrig tårar utan handskar. Känner plötsligt hur gråten letar sig upp i halsen. Biter i underläppen. När bussen åker in på Rimbo station vågar jag inte titta mot byggnaden där badhuset ligger. Vågar inte titta efter dig. Kommer du stå där? Ja, så klart du kommer.
Bussen stannar och jag kliver av. Går med blicken i marken en lång bit innan jag tar mod till mig tittar upp. Då ser jag dig. Du går med korta men ändå relativt snabba steg och du får syn på mig. Jag skyndar mig fram till dig. Ett slags panikartat rus fyller min kropp och jag kastar mina armar runt dig. Ett antal år jag ej kan räkna utan en skymt utav dig, och plötsligt är du fysiskt närvarande. Jag gråter, men inte av sorg. Hela situationen är bara så överrumplande. Tiden utan knappt någon kontakt känns så långt bort. Du är dig lik. Du bär samma par glasögon och samma armbandsur. Jag försöker till slut att torka bort tårarna så gott det går. Jag kan inte förstå att vi äntligen ses igen.
Vi sätter oss vid ett litet bord mittemot varandra. Det märks på dig att du är nervös, du velar med blicken, men det gör inget. Du tittar mig i ögonen till slut och ber helhjärtat om ursäkt, för allt som har hänt. Du menar det verkligen. Vi äter. Varvar en tugga sparris och kött med att besvara frågor. Det är så roligt att få berätta för dig hur det går för mig i skolan, att min svenskalärare har gett mig beröm för mitt sätt att skriva. Jag berättar att jag har börjat läsa mycket böcker. Jag vill så gärna att du ska vara stolt över mig.
Vi pratar om framtiden, hur synd det är att vi inte har kunnat åka skidor tillsammans. Du var ju världens bästa på att åka skidor när du var yngre. Vi pratar om dina gamla Kalle Anka-tidnigar och alla gamla vhs-kassetter fyllda med Disneyklassiker som jag och Sara tittade på så fort vi fick tillfälle när vi var små.
Vi rör oss ner till biblioteket våningen under. Du tar två dagstidningar och jag tar upp min bok ur tygpåsen. Vi sitter tysta och läser medan vi väntar på att min buss ska komma, båda fokuserade på sina texter. Dock kan jag inte koncentrera mig till fullo. Har svårt att ta in att jag faktiskt sitter bredvid dig. Vi som har varit borta från varandra så länge. Du frågar mig vad klockan är och jag svarar att den är tio minuter i två. Jag ser att du är på väg att säga något. Du frågar mig till slut om du får gå upp till din lägenhet precis där intill och titta på skidskyttet. Jag svarar att du kan göra det och att det är okej. Lite konstigt kanske, att ta ett sådant avsked när vi inte har träffats på flera år. Men sättet du berättar hur glad du är över att vi träffades idag, hur du klämmer min hand och säger att du vill att saker och ting ska bli bra igen, det gör faktiskt att det känns okej att du går upp till din lägenhet för att titta på skidskyttet.
På bussen hem kommer allt för många tårar som jag tappert försöker hålla tillbaka. Egentligen vet jag inte varför jag gråter. Jag är ju inte ledsen. Jag är ju glad. Så glad över att jag tog modet till mig att träffa dig idag. Jag orkar inte gå runt och vara arg och ledsen längre. Människor gör fel, du har gjort många. Men jag vet innerst inne att du inte inte vill mig något ont, det har du aldrig velat. Det har bara blivit så fel. I slutändan hoppas jag att det kommer komma något gott ur detta.
Du är trots allt min pappa.
